Car0linen

Jag vet inte vad jag ska göra för att glömma dig, jag vill inte ens glömma dig men vill inget mer än att komma över dig. Att kunna leva utan att gråta sig till sömns. Vill verkligen att folk ska bry sig, men egentligen? Vad spelar det för roll? Det ändrar ingenting ändå. Jag vill bara att du ska vara min igen, att ha någon som man känner uppskattar allt man gör. Att ha någon som man känner att man kan utvecklas med. Du var inte bara en häst utan du var min bästa vän, min pelare och jag visste att så länge du var min så skulle allt ordna sig.

men som de flesta vet så försvann du och jag har fortfarande inte kommit över det. Det har gått 1½ jävla år men jag kan fortfarande gråta mig till sömns. Jag vet inte varför jag skriver detta kanske är för att jag har ett hopp om att jag ska kunna bearbeta detta genom att skriva, skriva , skriva och kanske få bekräftekse, omtanke och stöttning?

Det känns som jag på något sätt måste få göra ett avslut, säga hejdå och lämna dig. Föralltid. men det går inte eftersom jag inte tillåts att vara ledsen och vissa personer verkar göra allt för att du inte kan bli min igen, inte ens för någon dag. Du skulle bli så stressad säger dom, det är för din del som jag inte kan få hyra dig. det gör ont, väldigt ont.

Ojoj, vilken start på en ny blogg. Jag överger nogg så som alla andra. Och kör stenhårt från början. Nu ska jag sova, ge min kanin och sakna Viktor lite granna hade jag tänkt.
Och Maja..