Car0linen

Jag trodde att jag skulle ha ganska mycket tid för mig själv när jag började jobba som au pair men ack så fel jag hade. Det är inte så att jag stressar ihjäl mig, verkligen inte, men det är hela tiden något som borde göras eller en tid att passa. Små pauser på 20 minuter då och då ger mig inte motivation att blogga, höra av mig till er där hemma eller gå ut och ta en promenad.
Jag vet om att jag är grymt dåligt på att ge er senaste nytt i mitt liv, höra av mig till er och fråga hur det är eller visa att jag lever men nu vet ni att jag lever men har för mycket annat i hjärnan.

Trots att au pair jobbet handlar mest om att ta hand om barn känns det som att det är det minsta jag gör. Eftersom "mina" barn är ganska stora och aktiva med 57538652 olika aktiviteter så kollar de på tv 98% av tiden som de är hemma vilket inte gör det lätt för mig att lära känna dem och det verkar inte som att man kan locka dem att göra annat när det är ett bra tvprogram. Jag känner mig ganska misslyckad efter att ha levt ihop med den i 3 veckor fortfarande inte känner mig omtyckt av dem. Det är dock vissa dagar som de är hur glada och mysiga som helst emot mig men det sliter på psyket att det är så upp och ner. Beroende på hur barnen är emot mig växlar min inställning och humör förutom på helgerna då jag kan tänka på annat.

I helgen så var jag ute på fredagen, var i London nästan hela lördag och bara tog det lugnt, fikade och promenerade med Christina och Leila. När jag kom hem var barnen superglada och allt kändes jättebra. Söndagen tillbringade jag först med en tjej som heter Amela i Tunbridge Wells och senare på kvällen åkte jag till Christina.

Igår var ingen bra dag överlag, glömde tjejernas danskläder hemma och allting var superstressigt för var tvungen att åka hem mellan skolan och dansen om Imi ( mellersta tjejen) var på utfykt och var 20 minuter försenad, men vi lyckades på något sätt bara komma försent 3 minuter och jag kunde pusta ut innan det var dags för nästa kaos.
Hade med en av Max kompisar hem och de skulle leka en stund men Luke( kompisen) råkade på något sätt trilla i stentrappan och fick ett hål i pannan. Det forsar blod och jag har inte en aning om vilket sjukhus jag ska åka till, vad Lukes mammas hade för nummer eller om jag skulle ringa ambulans. Ringde min värdmamma och tur i oturen svarade den gamla aupairen och berättade vart jag skulle åka. Självklart var sjukhuset stängt när vi kom dit och får då reda på att Lukes morfar är doktor och bor i samma by som jag så var bara att åka tillbaka.

Luke åkte senare till sjukhuset för att sys men fick stanna över natten men han hade ända sådan grym tur.
Det var så grymt obehagligt alltihop och jag hoppas att jag inte behöver vara med om det igen...

Nu ska jag hämta barnen, blev ett väldigt långt inlägg känner jag..

Puss&kram