Me and my heart got issues
Då var det dags att igen vara totalt vilse i sig själv. Önskan om att bo i USA är större än någonsin samtidigt som jag har insett efter lite mail till olika personer att det är väll circa 1% att det faktiskt kan bli verklighet. MEN JAG VILL JU!
Väldigt passande är det ju att samtidigt i denna vevan så hade jag möte med min chef som frågade hur länge jag har tänkt att vara kvar här i Oslo och jobba för honom och jag vet att han frågar för han undrar hur mycket han ska satsa på mig, vilket jag förstår. Nu när butikschefen har varit borta har jag både på eget initiativ och efter önskemål från hennes sida klivit upp och tagit mycket mera ansvar än sedan innan, vilket leder att de har sett att jag kan mera än att stå bakom kassan.
Efter mötet kom vi fram till att butikschefen ska kunna överlämna vissa delar till mig, så som beställlningar och jag ska även lära upp en kille som ska jobba här i två år. Jag, lära upp en norsk kille, när jag har jobbat här sedan i slutet av Maj! oh herregud, trots att jag blev hur glad som helst för att chefen tror på mig känner jag pressen..
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, stanna kvar längre här och satsa på jobbet, kämpa och lägga ner all min energi och tid att få ett jobb i USA eller jobba lite till, kanske bo hos Kicki i London ett tag och sedan försöka hitta någon som vill resa med mig i USA i tre månader under våren/sommaren. Att jag har bestämt mig för att börja plugga nästa höst hjälper heller inte..
cypern
Har haft en underbar vecka på cypern.
Sol, hav, god mat, båttutflykt, brunbrända, semester, internskämt, lukten av sollotion, kortspel, drickspel, danser på baren, pensionärskvällar, solnedgångar, skratt, sjukdom, partykvällar, luftmadrass ute på havet, engelska, drinkar, greker, nya människor, läsa bok i skuggan, sitta med benen i poolen, strongbow.
men mest Emma Wallvik. Känslan när man inser att man verkligen kan lita på en person till 100% och att inse att man kommer närmare och lär känna varandra mer och mer för varje dag som går, trots att man kanske trott att man visste allt om varandra. En vecka att ta igen 5 månader och en vecka att planera nya saker på. Vilken fantastisk vecka.
.
Please don't forget me
1 augusti
Det som gör att man blir påmind varje dag är att Oslo är dränkt i blommor och framförallt rosor, det ligger på alla fontäner, i ringar på torg, hänger på staket och stängsel, i mitten av vägar och på alla möjliga ställen. Jag tyckte faktiskt av folk var "gladare/positivare" förra veckan, då tänker jag på kunderna på jobbet. Sånt här får alla att tänka till och inse hur fort livet kan ta slut så antar att det som kunderna i vanliga fall skulle ha klagat på tänker man inte ens på.
Sen hade jag personligen säkert blivit mycket mer påverkad av allt om jag hade varit hemma i Oslo.
