Dags att klarlägga saker
Jag vet att det senaste har det varit så mycket dubbelmoral från min sida så det finns inte, såhär resonerar och tänker jag om allt med England:
- Jag har utan tvekan haft det bästa året i mitt liv och mått så himla bra. Jag har växt otroligt som människa och är så stolt över mig själv att jag tog ett okänt steg ut i livet. Ibland när jag är nere tvivlar jag på att jag någonsin kommer må såhär bra igen, jag får små panikattacker ibland när jag inser att jag kommer lämna mitt liv som jag har byggt upp här men
som aupair tjänar man inga stora pengar utan man gör det för att få en upplevelse och förbättra engelskan ( det gjorde jag iaf). Eftersom jag vill ut och resa är detta den största anledningen att jag åker hem efter ett år, jag måste kunna ha ett jobb där jag kan spara pengar. Från början skulle jag bara vara här i 9 månader men har under tiden förlängt det med nästan 4 månader. Jobbet i sig är heller inget som man gör i flera år, att städa, laga mat, stryka, tvätta och ta hand om barn och allt var det innebär kan bli ganska långtråkigt i slutändan så ett år känns lagom.
Och jag kan inte gå runt och vänta på till jag inte trivs här längre, dels för att det kan ta ett tag och hur roligt slut skulle det bli? Jag vill sluta när jag fortfarande trivs som fisken i vattnet och komma ihåg detta som något bra. Det blir hellre inte lättare att säga hejdå till allting här, framförallt familjen om jag stannar 3,6 eller 9 månader till. Jag kommer bara fästa mig mer och mer och så kommer de vid mig. Jag vill göra annat i livet innan jag "blir vuxen och barn och sambo och svenssonlivet".
Som Jennie säger, England kommer alltid att finnas kvar. Det är inte helt omöjligt att jag flyttar tillbaka hit för några månader och jobbar eller pluggar eller vad det nu kan bli. Som sagt, jag är 20 och har hela livet framför mig:)
- Jag har utan tvekan haft det bästa året i mitt liv och mått så himla bra. Jag har växt otroligt som människa och är så stolt över mig själv att jag tog ett okänt steg ut i livet. Ibland när jag är nere tvivlar jag på att jag någonsin kommer må såhär bra igen, jag får små panikattacker ibland när jag inser att jag kommer lämna mitt liv som jag har byggt upp här men
som aupair tjänar man inga stora pengar utan man gör det för att få en upplevelse och förbättra engelskan ( det gjorde jag iaf). Eftersom jag vill ut och resa är detta den största anledningen att jag åker hem efter ett år, jag måste kunna ha ett jobb där jag kan spara pengar. Från början skulle jag bara vara här i 9 månader men har under tiden förlängt det med nästan 4 månader. Jobbet i sig är heller inget som man gör i flera år, att städa, laga mat, stryka, tvätta och ta hand om barn och allt var det innebär kan bli ganska långtråkigt i slutändan så ett år känns lagom.
Och jag kan inte gå runt och vänta på till jag inte trivs här längre, dels för att det kan ta ett tag och hur roligt slut skulle det bli? Jag vill sluta när jag fortfarande trivs som fisken i vattnet och komma ihåg detta som något bra. Det blir hellre inte lättare att säga hejdå till allting här, framförallt familjen om jag stannar 3,6 eller 9 månader till. Jag kommer bara fästa mig mer och mer och så kommer de vid mig. Jag vill göra annat i livet innan jag "blir vuxen och barn och sambo och svenssonlivet".
Som Jennie säger, England kommer alltid att finnas kvar. Det är inte helt omöjligt att jag flyttar tillbaka hit för några månader och jobbar eller pluggar eller vad det nu kan bli. Som sagt, jag är 20 och har hela livet framför mig:)
Kommentarer
Trackback
