Car0linen

Hade tänkt att skriva detta inlägget i England men blev ju som alltid stressigt i slutet.

Vart ska jag börja? Har sagt hejdå till massor av personer utan att förstå vad som har pågått, kändes konstigt att inte säga "See you tomorrow or we can facebook eachother about the weekend". Jag fördrar dock ett sådant hejdå där allt är som vanligt än att det blir massa tårar ifrån min sida och man känner att man måste göra allt en sista gång "bara för att".

När jag hade hejdåmiddag med familjen, Livia och Hanna så kom dock tårarna. Det gjorde så ont att se tjejerna gråta och när jag kramade om den och jag kände hur de skakade av gråt brast det för mig med.. Som tur var var Max som vanligt, gick runt och kollade på hans scrapbooking bild som han fick av mig. Jag trodde att Max skulle vara den som skulle uppskatta den minst men ack så fel. Vi skulle gå igenom varje bild och prata om att på den och sedan satte vi tillsammans på lite mer saker på den. I slutet så sa han att jag kunde ta med mig bilden så att jag inte skulle glömma av honom.. Hur ska jag kunna gå tillbaka till en vardag utan dem?!
Fick en ipod av dem som de hade graverat in "Caroline love Poppy Imi Max X" på och jag blev så himla himla glad över den, har ju velat ha en ipod så länge och nu har jag en som gör att jag kommer tänka på dem varje gång jag använder den.

Tog mina fina solstrålar på bowling och efterrätt på en resturang i tisdags för att göra en sista rolig sak, bara jag och dem och allt vara bara perfekt. De var sig själva, jag var mig själv. Lite småbråk men vi hade så himla roligt. De där 3 ungarna har tagit sig in rakt i hjärtat och jag märkte att jag betyder mer för dem än vad jag har trott.

---

Jag har haft the time of my life i England. Jag har gjort så sjukt roliga saker, lite mindre genomtänkta saker, lite mindre nyktra saker och jag har njutit av varje minut som jag hade. Jag har mött de mest fantastiska och underbara personerna under mitt år, vissa kommer jag hålla kontakten med livet ut medan vissa visste jag att jag bara skulle umgås med för stunden tills någon av oss åkte ifrån England men det har inte varit något negativt alls utan man lär sig att uppskatta fenomenat att leva här och nu. Jag har vågat åka och träffa människor jag inte känner, umgåtts med personer som jag aldrig annars skulle umgås med och lärt mig att med vissa klickar man på en gång medan med vissa tar det väldigt lång tid att bli mer än bekanta. har tyvärr också lärt mig att med vissa har man en underbar och rolig period som tyvärr rinner ut i sanden.

Att åka dit med knappt något självförtroende i att prata engelska för att lite mer än ett år komma hem och tänka på engelska har varit en oerhört cool resa inom mig och jag känner nu att jag är en starkare och mer självsäkrare person. Jag vill ut och resa mer, att skaffa lägenhet, börja plugga och "settle down" lockar mig inte alls förtillfället.

Jag har fått 3 till syskon och en till familj. Jag saknar dem redan så att det gör ont, jag har som sagt inte förstått att jag inte åker tillbaka till England (just nu iallafall). Jag vill inte inse det heller, jag tror att saknaden kommer komma som en chockden dagen jag inser. Jag känner för tillfället egentligen bara tomhet och saknad, det har inte varit lika stor att åka till Sverige som de andra gångerna då jag vet att jag hade en enkelbiljett hit.

Nu gäller det dock att behålla min positiva caroline och se framåt och längta till att åka till Norge. Jag ska göra mitt bästa att försöka att glädjas över att jag slutade på topp i England och att jag träffar dem i sommar igen.

<3