the sky is the limit.
Nu när jag bara har några få veckor kvar (fy, usch, tvi, blä och tårar) så har jag börjat "utvärdera" mig själv och året som gått. Det är en hel del som jag önskar att jag hade gjort annorlunda, inte gjort så mycket av och att jag hade gjort mer saker under detta året (resa, inom jobbet och personligt).
Det hör väll till antar jag, det är lättare att se sakerna man inte har gjort än allt som man faktiskt har gjort!
Jag har vunnit så otroligt mycket genom att åka hit men jag märker mer och mer hur mycket som jag också har förlorat hemma i Sverige. Jag önskar att jag kunde säga att det är win/win men tyvärr kan jag inte. Jag hoppas att det mesta går att reparera och det beror på att jag har varit borta så himla länge och inget annat.
Klockan är redan halv 8 och trots att jag märker av hur mycket mer energi jag har nu förtiden tack vare träningen så är planen för ikväll att göra ingenting och kanske kolla på någon film (om mitt internet inte strular som vanligt)
såhär brukar det se ut väääldigt ofta på kvällarna, Mark Beech for the win.
30 januari
Har haft en kanon helg, hade grymt kul i Brighton! Utgång med Sophie igår och träffade hennes kille på riktigt för första gången igår. Träffar ju inte henne så mycket längre så var skönt att allt var som det brukade vara.
Charlotte, okänd kille som jag verkar vara bästis med, jag och Anna
Superduper sköna Charlotte
26 februari
Har precis skjutsat Max& Imi till skolan och ska snart iväg till gymmet på ett Step-pass, har dock träningsvärk från gårdagens pass så vi får se hur det går. Efter det ska jag luncha med Emma inne i T.w, hem och jobba och ikväll blir det puben med Xenia, Anna och Magda.
Dagens innelista
- att barnen är så grymt söta på morgonen när de precis har vaknat
dagens utelista
- vädret! har varit grått och småregnit nästan varje dag hela måndaden. Vart är solen?
Life goes on, even if you don't want it to.
Det är sjukt hur fort människan accepterar och vänjer sig vid nya saker. Jag har bara varit här i ett år men jag kan knappt komma ihåg mitt 19 åriga liv i Sverige. Självklart kommer jag ihåg det men det känns som att jag inte har "levt" det på flera, flera år utan detta är mitt liv. Här i England, i denna lilla byn.
Det känns overkligt att jag för snart ett år sedan åkte hit utan att känna någon och eftersom det var så länge sen känns det osannolikt att jag skulle göra något sådant igen. Norge kommer inte vara samma sak som när jag flyttade hit, men jag kommer ända åka dit själv och få jobba mig uppåt med både jobb och kompiskrets.
Jag är rädd för att lämna England, mest för att jag ska komma hem och glömma bort allt detta. Att det ska kännas som en saga, något som jag gjorde förr i tiden. Det är läskigt hur fort ens nutid förvandlas till dåtid.
M som i Mamma Mia och Marabou
Jag undrar vart partytjejen inom mig har tagit vägen?! Inte för att jag saknar henne så mycket eftersom jag tröttnat lite på konceptet "Pub-Pitcher&Piano-Sova till 2- McDonald's-Pub- Pitcher&Piano- Sova till 2- McDonald's/Publunch- Hem och sova" varje helg som det var ett tag.
I fredags åkte jag hem till Emma efter att jag hade slutat och hade mys&filmkväll (med svenskt godis!). Igår åkte vi in till London vid 12, strosade lite i affärer (köpte en klänning trots mitt shoppingförbud...) och sedan såg vi MAMMA MIA! I början så jämförde jag den med filmen, vilket är synd eftersom i filmer kan man göra allt mer verkligt än vad man kan på en scen, men musikalen blev bara bättre och bättre. Så vi satt och log i 2½ timme och i slutet stog vi upp och sjöng med och klappade.
Musikalen var heeeeeeeeeeeeelt underbar, en riktig glädjebomb och jag är så glad att jag äntligen har sett den! det tog ju som sagt ett tag innan jag tog tag och bokade biljetten men ack det var värt varenda penny!
Efter musikalen gick vi och åt på en resturang och sedan gick vi ner mot stationen, fikade på starbucks och åkte med tåget hem runt 8. 3 jättefulla och omogna killar satte sig brevid oss men tur i oturen skulle de av efter en halvtimme. Vi avslutade kvällen med godis och ett par avsnitt av Sex&the City innan jag begav mig hem!
Mycket mycket mycket bra och lugn helg!
veckans höjdpunkt!
heeeelg.
I onsdags hade jag en mycket bra dag, jobbade bara morgonen så åkte till gymmet, träffade Emma ett par timmar och uppdaterade varandra vad som har hänt sedan vi sågs sist, åkte hem och strök lite och sedan kom Anna och Xenia hit för filmkväll.
Ska snart till gymmet och efter det blir det att packa ner partykläderna och åka in till London för att träffa Annika och hennes kompisar! Är grymt taggad! Ska träffa Livia (den gamla au pairen) vid 5, vilket kanske inte är den smidigaste tiden men vi har inte setts på väääldigt länge och hon kan inte sluta fören 5. Så blir att möta upp Annika & co, åka och träffa Livia och sedan möta upp tjejerna igen.
Imorgon kommer livia hit så tanken är att vi tar tåget tillbaka tillsammans, är här under dagen och på kvällen så åker jag till Sophie och spenderar natten inne på vårat andra hem, P&P. Can't wait!
nu kööör vi!
Pusspusspuss
Dags att klarlägga saker
- Jag har utan tvekan haft det bästa året i mitt liv och mått så himla bra. Jag har växt otroligt som människa och är så stolt över mig själv att jag tog ett okänt steg ut i livet. Ibland när jag är nere tvivlar jag på att jag någonsin kommer må såhär bra igen, jag får små panikattacker ibland när jag inser att jag kommer lämna mitt liv som jag har byggt upp här men
som aupair tjänar man inga stora pengar utan man gör det för att få en upplevelse och förbättra engelskan ( det gjorde jag iaf). Eftersom jag vill ut och resa är detta den största anledningen att jag åker hem efter ett år, jag måste kunna ha ett jobb där jag kan spara pengar. Från början skulle jag bara vara här i 9 månader men har under tiden förlängt det med nästan 4 månader. Jobbet i sig är heller inget som man gör i flera år, att städa, laga mat, stryka, tvätta och ta hand om barn och allt var det innebär kan bli ganska långtråkigt i slutändan så ett år känns lagom.
Och jag kan inte gå runt och vänta på till jag inte trivs här längre, dels för att det kan ta ett tag och hur roligt slut skulle det bli? Jag vill sluta när jag fortfarande trivs som fisken i vattnet och komma ihåg detta som något bra. Det blir hellre inte lättare att säga hejdå till allting här, framförallt familjen om jag stannar 3,6 eller 9 månader till. Jag kommer bara fästa mig mer och mer och så kommer de vid mig. Jag vill göra annat i livet innan jag "blir vuxen och barn och sambo och svenssonlivet".
Som Jennie säger, England kommer alltid att finnas kvar. Det är inte helt omöjligt att jag flyttar tillbaka hit för några månader och jobbar eller pluggar eller vad det nu kan bli. Som sagt, jag är 20 och har hela livet framför mig:)
Syskonkärlek
du är världens finaste skitunge,
jag önskar att jag kunde skydda dig mot allt det dumma i världen.
Parentesens inlägg
Varje gång som jag försöker laga riktigt bra och god mat (och jag lyckas) så äter pappan aldrig hemma (som idag då jag gjorde hasselbacks potatis, kotletter, rostade palsternackor, massa olika grönsaker och senapsås)! Ibland när har jag verkligen ansträngt mig så kan även Abbie komma sent så det är bara jag och barnen som äter (och de är lika lyckliga om de får pasta&ketchup liksom...). De dagar då det blir enkelt, paj, korv och potatis och liknande så äter pappan självklart hemma och i hans ögon är jag är ganska dålig kock. Jag är verkligen inte en mästerkock men är faktiskt liiiiite bätte än vad han tror och jag vill så gärna bevisa det så de inte kommer ihåg mig som au pairen som inte kunde laga mat ;)
Och jag som älskar att baka gör det aldrig här, känns som jag inte har visat mitt "hela och bästa" jag för familjen. Tur att de gillar mig ändå! :)
Har även berättat det för barnen idag att jag har bestämt mig att åka hem i Mars, gick sådär.. Poppy tog det bla. som att jag hellre reser istället för att vara med dem. Tur att Abbie backade upp mig och sa att jag självklart vill göra mer i livet och se världen.
Everything has an end
Att lämna England kommer som sagt vara bland det svåraste och tråkigaste jag har gjort i mitt "vuxna" liv men det känns också skönt att jag har lyckats bestämma mig så jag kan planera nya saker. Åker nog troligtivs till Norge ett par månader och sedan ska jag ut och resa! Framtiden är inte planerad mer än så men det räcker än så länge för mig.
England ligger ju som sagt bara 2 timmar med flyg bort så jag kommer åka hit igen och nu ska jag se till att verkligen njuta av tiden och försöka göra saker på helgerna den sista tiden. Förhoppningsvis kommer Sanna och Mikaela några dagar i februari också :)
Weekend
På kvällen träffade vi en aupair som har bytt familj så nu bor hon jättenära mig, mycket trevligt!
en hyfsat nöjd tjej som valde att för första gången på troligtvis ett halvår att inte spendera sin lördag inne på Pitcher&Piano och blev glad när hon kom på att hon hade vin kvar från när Jennie bodde hos henne
7 januari
Den dagen som jag får ett "riktigt" jobb kommer jag nog gå in i väggen, efter att ha jobbat som aupair kommer vilket jobb som helst bli hur krävande som helst.
Jobbar ju förtillfället och kan ju inte säga att det är särskilt krävande när två av barnen sitter i min säng och kollar på vänner medan det tredje kollar på ett annat program på en annan tv. Snart bryter dock helvetet ut.... att lägga de här barnen! Blir nog som vanligt en "sleep-over" med alla tre men det går inte att få tyst på dem, eller när de är väll är tysta så är det alltid något annat.
Imorgon blir det lite jobb, lite shopping och sedan kommer några tjejer hit för att sova över och mysa. Har huset för mig själv över natten :)
inte undra på att man blir lat när ens arbetsuppgifter vissa dagar består av att göra snögubbar ;)
such a wonderful world
Har verkligen haft det så himla mysigt ikväll, satt med barnen och bara kände hur mycket jag tycker om dem när de gör sina saker som verkligen är dem. Efter middagen så var både Max och Imi jättetrötta så Max försökte sova på golvet medan Imi kröp upp i mitt knä och satt där i någon timme och vi lekte och pratade.
Sådana här kvällar gör att det gör så ont i hjärtat när jag vet att jag kommer lämna de snart. Mormorn frågade självklart (eller påpekade) hur jag har tänkt göra nu när mitt år är slut och det är ingen poäng att försöka dölja det utan sa att jag troligtvis åker hem i Mars. Kändes jättedumt då jag inte har berättat det för dem (tänkte göra det nästa vecka då abbie inte fyller år och de inte ska iväg) och att pappan satt i bilen. Nu finns det ingen återvändo.....
Så många har påpekat att jag och Imi har en sådan bra relation, morfarn sa det i bilen hem när Imi hade somnat i mitt knä : "You two has such a lovely relationship" och på något sätt har det blivit så att det är henne som jag är tajtast med. Vet inte om det kallas favorisering, vilket jag verkligen inte hoppas att de andra tycker eftersom jag verkligen försöker spendera lika mycket tid med alla tre men det är svårt, jävligt svårt...
Jag vill inte lämna England, jag vill inte. Men vad har jag för val?
(och de kommer bli ett x-antal sådana här inlägg ett tag nu..)
äckligt positivt och glatt inlägg
Jag vet inte varför men här är jag gladare, lyckligare och säkrare i mig själv, kanske blir det så om man lever sin dröm.
4 januari
Idag försov sig familjen, jag väckte dem närmare 8 då jag insåg att de inte skulle vakna av sig själv. Mindre panik utbröts när ´Poppy vakna och hon hade missat sin buss. Förutom en småkaotisk morgon så har inget speciellt hänt, Max leker hos en kompis medan imi har en kompis här.
Kan berätta att det ganska trevligt att det inte finns någon snö här, hoppas hoppas hoppas att det inte kommer någon mer denna vintern!
england, you make me to a better person.
har troligtvis lyckats fatta det svåraste beslutet so far i mitt liv (hur länge jag ska stanna här) och att hela familjen stog på tågstationen för att hämta mig och barnen började kuta emot mig så fort de såg mig gör att det känns ännu värre.. jag har inte berättat för familjen än att jag antgligen åker hem i början av mars, vill inte ha ett utgångsdatum på mig och england..
Har spenderat kvällen med hela familjen, tjejerna visade sina julklappar och sedan ville de att jag skulle vara med och kolla på pilkastning som gick på tv vilket är en sjukt tråkig sport men barnen var på topp och verkar vara glada att jag är tillbaka.
Imorgon så går de tydligen inte i skolan, vilket betyder att jag inte kommer att behöva jobba (vilket innebär att jahg alltså kunde ha haft en dag i Sverige till) men nu gäller det väll att njuta dagarna ut!
varför kan inte min familj flytta hit?!
