Car0linen

Trots att jag precis blev "nekad" till att bli en aupair hos familj nummer 2 så känner jag mig faktiskt inte så nere som jag gjorde när den första familjen skrev att de inte ville ha mig. Jag tror dock att det kan bero på att jag inte förväntade mig något, kände på mig att de antagligen inte skulle vilja ha mig, jag har insett att alla inte vill ha mig men den största anledningen var nog att pappan i familjen faktiskt ringde mig och berättade det för mig och lät uppriktigt ledsen för min skull eftersom han själv visste hur det kändes att snubbla på målsnöret och de såg mig som en stark kandidat. Skulle det inte funka med personen som de hade anställt så verkade det som att jag var en av de första som de skulle tänka på och han sa att ifall det blev så att det inte funkade med den nya au pairer så hoppas de att jag fortfarande skulle se dem som seriösa och en bra familj.

Det känns självklart skittråkigt att jag inte fick jobbet eftersom barnet verkar vara helt underbart, bra lön och mycket trevliga föräldrar.. Dock skulle jag inte känns mig redo att åka på lördag eftersom jag just nu har feber och inte mår kalas.

Får hoppas på familj nummer 3 ger mig ett bättre besked, trots att barnen är äldre än vad jag önskat,  eftersom det också verkar vara en mycket bra familj som har mycket erfarenhet av au pair och tycker att jag ska sikta in mig på 6 månader.. but no expectations!

Tänk vad mycket som kan hända på några timmar.. Nu händer det grejer kan jag lova!
Men jag har lärt mig av mina misstag så berättar inget i förväg! hihih

Har ju tänkt att ta upp bloggen när jag flyttade till England, men som de flesta vet har det ju inte blivit någon flytt hittills.. Känns dock som det inte skadar om jag börjar skriva innan, för vet att det är många som känner att de inte får reda på hur det faktiskt går med England med stort E och för att jag har 543018 olika tankar i hjärnan om bland annat England och det blir ju inte färre för varje dag kan jag lova.

Det jag funderar på just nu är om det är verkligen värt all energi som jag lägger ner på detta, all förväntan, nervositet, glädje och förhoppning som gång på gång grusas. Samtidigt vill jag inte ge upp den här drömmen som jag har haft sedan jag hade glasögon och var tjock ( haha, internskämt!) för att jag vill inte ha slösat en hel höst på något som inte blir av och vill testa på hur det faktiskt är att leva i ett annat land och utvecklas som person.

Förmedlingen vill att jag ska fundera på att åka i Januari så ifrån att åka i September och vara borta i 6 månader så verkar det bli att åka i Januari och vara borta i 9 månader menmen som sagt jag är ung!

Och det blir London innan jul på något sätt för jag SKA köpa julklappar i England!

Fortsättning följer...