Car0linen

Jag har nagonstans inom mig sett hemlangtan som en svaghet, jag har beundrat mig och tyckt att jag ar mycket starkare psykiskt an jag nagonsin kunnat ana nar jag har insett att jag knappt har nagon hemlangtan. Visst saknar jag min familj& kompisarna grymt mycket (missforsta mig inte nu) men det har aldrig gatt over gransen. Jag har nastan tvartemot fundera om det ar fel att knappt sakna sitt riktiga hem och Sverige.

Men det var nar jag umgicks med den gamla aupairen nagon dag i somras som hon och hennes kompis pratade om hur mycket hemlangtan de hade och jag kande pa nagot satt att det var helt okej att ha hemlangtan och till och med erkanna det bara sadar. Det kan ha varit att de har bott i England 3-4 ar och de ar minst 7 ar aldre an mig, jag vet inte men det kandes anda skont att acceptera det pa ett helt annat satt an jag tidigare gjort.

Jag vet om att jag ar sa grymt dalig pa att hora av mig till alla ni dar hemma, skriva att jag saknar er, beratta om mitt liv har och hur det gar med allt men jag stanger tyvarr av Sverige nar jag ar har. Jag tror att jag gor det for att det blir sa mycket mycket enklare att leva har da, att uppskatta England och allt som jag far uppleva och kunna kanna att jag ar sjalvstandigt.

De senaste veckorna kan jag dock saga att jag borjar fa mer och mer hemlangtan, markte av det forra gangen jag var hemma ocksa. Nar jag borjar tanka Sverige igen, da kryper hemlangtan in i kroppen. Jag kan inte vanta med att fa komma hem och bara mysa med alla mina energikallor och bara njuta av det basta av Sverige.